Sanny Dahlbeck enkelt vidare till final

SM:s kanske största fixstjärna Sanny Dahlbeck är programenligt vidare till morgondagens finalpass. Dahlbeck har besegrat både Magnus Andersson och Ittipon Sribootum.
   - Jag försöker att njuta av att thaiboxas hemma i Sverige igen, det är kul, säger han till budokampsport.se.

Sanny Dahlbeck har gått stora matcher sedan han var 17 år. Idag är han 24 och svensk thaiboxnings största artist på herrsidan.

SM i Varberg har verkligen varit lyckat hittills. Dahlbeck har vunnit två matcher och imponerat stort.
   - Den första matchen (mot Magnus Andersson) var en kul match, han ville verkligen något och jag hade hört talas om hans goda kondis så jag ville testa honom lite. I den andra matchen (mot Sribootum) gick jag på helt från start, han hade kanske lite väl mycket respekt.

Det råder i thaiboxningen delade meningar om att låta de med promatcher ställa upp i SM. Samtidigt som många är glada över att se en stjärna som Dahlbeck.
   - Tack för de orden, men det är många som inte vill se mig här heller (skratt). För min del ställer jag upp i SM för att få chansen att vinna ett VM-guld på hemmaplan, det är mitt mål med säsongen. Men självklart är det kul att vara med här.



Dahlbeck har rönt stora internationella framgångar de senaste åren och har etablerat sig i den absoluta världstoppen. Han har själv som yngre sprungit rakt in i en hel del tuffa motståndare – och Dahlbeck menar att han har lärt sig mycket av det.
   - Jag vill absolut inte påstå att jag är bäst, men det är nog så att man måste ta tuffa matcher för att bli bättre. Det här handlar ju om att vilja bli bättre och är du inte beredd på att möta de som är bättre – ja, då kan du bara utvecklas till en viss gräns, tror jag.

"Inte spara på krutet"
Nu stundar en SM-final imorgon mot Tobias Jansson från Göteborg.
   - Han har sett bra ut och jag måste vara smart i min thaiboxning för att vinna. Det ska bli kul att gå match imorgon igen, och då ska jag inte heller spara på krutet. Det lovar jag, avslutar han med ett varmt leende.



Text och foto: Jonathan Broberg